Intervjun med Ebbot är över och det blev faktiskt en riktigt trevlig stund i Fjärås backa ett par mil södr om Göteborg. Även om hans engagemang för och kring Gais och fotbollen i stort mattats i samma takt som framgångarna med The Soundtrack Of Our Lives växt så kändes det som han hade en del sköna grejer att leverera.
Ebbot har landat.
Bland annat storyn om när han mycket omtöcknad och förvirrad landade på Göteborgsderbyt mellan Gais och IFK och gick fram till IFKklacken istället för Gaisklacken var skön.
- När jag väl svävade omkring där uppe i helikoptern började jag undra om jag skulle ta en klunk ur champangeflaskan som var med, berättar Ebbot. Men jag ångrade mig. För då skulle jag väl snubbla på den långa kaftanen jag hade på mig. Sedan fick jag felaktiga instruktioner om var Gaisklacken var någonstans, fortsatte han.
- Det var som att dimpa ner i en psykadelisk röra. Jag kände mig som han Leslie Nielsen i den nakna pistolen när han landar i den där arenan. Det var som att vara med i skön film. Men det var riktigt roligt, berättar han. Jag gör det gärna igen.
- Men när de drog på den där låten (nationalsången) och ljudet studsade runt på Ullevi med ungefär 30 sekunders fördröjning så blev det svårt att sjunga, förklarar han om den något svajiga insattsen under nationalsången.
Och någon matchboll fick han inte heller lämna över.
- Det var ju någon slags regel där som gjorde at jag inte fick lämna över bollen. Det skulle visst domaren göra, sa Ebbot lite besviket.
Att han var gaisare framgick tydligt även om han alltså inte följer laget lika intensivt för närvarande. Den riktige fotbollsnörden i bandet verkar vara Ian som ju sympatiserar med ärkerivalen IFK Göteborg.
Men en skön snubbe var det och att han dessutom är en av Sveriges mest kända sångare gör ju inte saken sämre. Trist bara att gruppen verkar ha fått flest fans utanför våra gränser.
- Jag tror att vi har flest fans i Canada faktiskt, sa Ebbot och klev in i vår bil för en färd tillbaka till Göteborg igen.
/Redaktören
