En ung redaktör.
Många frågar varför jag överhuvudtaget håller på en klubb som Kalmar FF, hur min bakgrund och mitt förhållande till denna klubb ser och har sett ut. I ett försök att förklara bakgrunden till detta har jag påtat ihop en story i ämnet. Så här ligger det till...
Redan när jag som liten, och bodde i Trekanten utanför Kalmar, hörde jag talas om något som kallades Kalmar FF. När vi spelade boll på grusplanen på skolgården hemmavid så ville alla alltid vara Kalmar FF när vi spelade något som kallades Allsvenskan. Någon typ av straffläggning vill jag minnas. Men det var oftast min kompis Tonnes (variant av Tony) storebrorsa Gert som valde Kalmar FF. För han valde alltid först.
För mig blev det tyvärr aldrig någon rutin att i slutet av 60-talet gå innanför murarna vid Kalmarsund för att se de märkliga rödtröjade herrarna spelade boll på Fredriksskans. Nej, för mig förblev länge det som försiggick där bakom murarna som något mystiskt, nästan lite heligt. Jag visste inte hur rätt jag skulle få.
Trots att jag aldrig kom in på den där vackra arenan som delvis omslöts av vatten kunde jag inte förmå släppa intresset kring Kalmar FF och försökte följa med via tidningar och annat så gott det nu gick. Jag var ju bara 5-6 år vid den här tiden och kunde inte ens läsa.
Fotbollen var ändå så pass lockande och intressant att jag en sommar på vårt sommarställe på Öland fick chansen att prova på lite organiserad bollsparkning. Pappa Sixten släpade med mig och brorsan till Gröhögens gräsplan alldeles invid skolan. Vad jag minns så var den mer som en åker än fotbollsplan. Fast vad hade man för krav på den tiden? Nåväl, ut sprang en ung redaktör iklädd t-shirt, shorts och sådana där rutiga höga strumpor som barn bar i slutet av 60-talet. Vad jag hade för skor minns jag inte. Jag kastade mig glatt in i kampen och tyckte det mesta var rätt kul ända tills tränaren började gorma.
- Ja men släpp bollen då! Åsså möter du passningen där… ja men i all sin dar, du måste springa si och så och nu och då och…
Nä, jag blev mest skraj, började lipa och gick aldrig mer tillbaka. Så gick det med den organiserade fotbollen.
Men nyfikenheten på Kalmar FF bestod. Även när vi 2 år senare flyttade till Arvika i Värmland. En plats på jorden dit aldrig fotbollskulturen hittat hem. I bästa fall kunde man njuta av division 3-fotboll. Men då gick det riktigt bra för IFK Arvika eller Arvika FK ska ni veta. Vem man skulle hålla på bestämde bygdens buse Richard. Sa Richard AFK höll man på AFK sa han IFK höll man på IFK. Annars fick man stryk. Men någon fotbollskultur varken fanns eller finns det i västra Värmland. Det blev Tipsextra som blev andningshålet ut i fotbollsvärlden och drömmen om KFF blev mer och mer diffus. Nu tog Manchester United över mitt fotbollsintresse och lirare som George Best framstod som en Gud. Även om jag aldrig uttryckte mig så. Min pappa var ju ändå pastor. Man U skulle komma att dominera mitt fotbollsintresse långt framöver.
Fortsättning följer...
/Redaktören
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar