Floyd Patterson i golvet.
En av våra absolut största och mest beundrade idrottare har gått ur tiden. Ingemar Johansson fängslande ett helt land och mer därtill när han den berömda juninatten 1959 knockade Floyd Patterson på Yankee Stadium i New York . Han blev vår första champ i tungvikt och antagligen också den sista.
Även om jag inte ens var född den där magiska natten 1959 så har alltid historierna om och kring den förföljt mig genom åren. Proffsboxning och i synnerhet tungviktsboxning har tack vare Ingo alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Det vilar något magiskt över det hela. Det vilar något vidunderligt, farligt och samtidigt fullständigt idiotiskt över proffsboxning. Men det är ändå, som formul-1, något fascinerande över det hela. Antagligen bara för att döden väntar runt hörnet om man inte ser upp.
Ingemar Johansson gjorde det omöjliga. Han var svensk, han var vit och han hamnade i en sällskap han egentligen inte hörde hemma i. Han var ju egentligen alldeles för snäll. Ett exempel på det var när Ingo berättade för Sveriges Radios, Ursula Richter, om sitt intresse för knyppling och i synnerhet flamska spetsar. En hobby han gärna utövade mellan matcherna för att sedan ge dem till den boxare han besegrat.
Men den väldige svensken visade en hel värld att man inte måste komma från de fattigaste kvarteren i USA för att kunna bli världsmästare. Det kunde mycket väl räcka med en mäktig höger. Det var en bragd, det var så stort att vi antagligen aldrig kommer att fatta det. En svensk världsmästare i tungviktsboxning... känn på den!
Nu somande han i natten mot den 31 januari 2009 på Bedagården i Onsala med sin son Thomas vid sin sida. Mer än tio års kamp mot hans alzheimerliknande demenssjukdom var över. Vi glömmer dig aldrig Ingo. Men tyvärr, den här gången reser du dig inte på 10. Ingemar Johansson blev 76 år gammal.
/Redaktören
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar