Guldet äntligen hemma!

SM-GULD 2008!

98 års väntan är över! Kalmar FF har tagit klubbens första historiska SM-Guld och det på ett imponerande sätt under en imponerande säsong. För när gjorde ett guldlag 70 mål senast? Jag vet ette!

Lägg där till defensiven med 32 insläppta mål. Bara 3 lag i årets allsvenska var bättre än KFF i den statistiken. Nu ska tilläggas att guldmatch i Halmstad inför hela 9 693 åskådare inte var Kalmar bästa match för säsongen direkt. Men vad gör väl det. SM-guldet är i hamn och de 5000 tillresta kalmarfansen, i totalt 52 bussar och mängder av bilar, fick vad de ville. Guld!

5000 Kalmarsupportrar suktade efter guld

1 timme före match.

Redan när jag kom in på arenan 1 timme innan match möttes jag av ett rött och vitt hav. Runt hela, och då menar jag hela, Örjans vall var det rött och vitt. KFF hade tagit över vallen för en dag och därmed också döpt om arena till Örjans skans. Det märktes att det var något stort på gång.

Slog mig ner på pressläktaren på rad 13, plats 10 alldeles mellan Barometerns sportchef, Jörgen Ström (för dagen utan KFF halsduk) och Östrans utsända mannskap. Ström verkade vara på hugget direkt och disskuterade extrabilagor med sin kollega.

Sportchef Ström kollar läget inför avspark.

Klacken runt arenan, höll igång hela uppvärmningen och fick sedan vädra struparna rejält när lagen, ett par minuter innan klockan slog 3, gjorde bejublad entré på Örjans skans vattendränkta och tungspungna gräs. Det låg något elektriskt i luften!



Intåget inför ett rödvitt publikhav.

Med nerverna utanpå och med radiosporten i öronen så kunde även redaktören pusta ut en aning när det förlösanda först målet elegant sparkades in av Sobralense. 1-0 till Kalmar samtidigt som Elfsborg inte gjort något mål.

Men Halmstad vände på matchbilden och gjorde 2-1 i den 65 matchminuten samtidigt som Elfsborg tagit ledningen med 2-0. Skit, tänkte jag. Nu faller Kalmar på målsnöret ändå. Men KFF föll aldrig, KFF reste sig som de vinnare de är. Och vem om inte skyttekungen 2008, Patrik Ingelsten, fick sätta det förlösande 2-2 målet i slutet av matchen. Å vad jag och många med mig önskade honom detta på hans gamla hemmaplan, inför hans gamla hemmapublik.

Nanne tog inte ut någon seger i förskott

Även om många nervknutar nu släppte och nervositeten togs över av en sådan där härlig varm inombords vinnarkänsla så var det en man som inte tog ut något sista 10 minuterna. Nanne Bergstrand. Mannen, myten, gudfadern, torrbollen, taktikern, tänkaren... ja kalla honom vad ni vill. Han var på helspänn hela tiden ut. Men ändå tror jag att där inne någonstans i det Bergstrandska huvudet så bubblade det nog rätt mycket efter Ingelstens mål. Jag tror han njöt av att bara gå där och vanka av och an i sin ensamhet och tänka, Nu är det klart! Vi har gjort det! Men jag får inte visa grabbarna något... än.

En stilla väntan på slutsignalen.

Så kom slutsignalen. Så skön så förlösande och så underbar. Aldrig har väl redaktören väntat så på en slutsignal. som sgat 98 års väntan var över. Laget som en 31 juli 1949 spelade sin första allsvenska match borta mot Degerfors var nu svenska mästare i fotboll och det stora jublet kunde bryta ut.

Nanne avvaktar innan jublet bryter ut på Örejans skans.

Klassisk stormning av planen av fansen som strippade av spelare kläderna och så då bucklan i skyn av kapten Rydström. Fotografer, blixtar och dunder åsså Peter Jihde som försökte att göra ett TV-program mitt i kaoset. Å de flesta, liksom redaktören själv, sökte sig snabbt till bröderna Elm. Denna fenomentrio bröder som bara levererar och levererar. Även om det bara var en av dem (Rasmus) kvar på planen till slut, eftersom David inte kom till spel och Viktor utgick efter att ha fått ett knä ihuvudet, så är de helt unika i svensk fotboll. Jag ställer frågan igen: Vad blandade mamma Elm i trolldrycken till dem som barn måntro?

En unik brödratrio

Firandet fortsatte inne i omklädningsrummet med champangesprut sång och glädjescener. Redaktören hakade förstås på och passade på att njuta så mycket det bara gick av denna historiska och underbara novemberkväll. Fick en bamsekram av Emin Nouri på väg av planen så luften nästan gick ur mig, Joachim Lantz gav mig sin matchtröja innan Peter Jihde dök upp igen.

- Se där, sa Jihde och log, innan sången på nytt bröt ut bland Kalmarspelarna.

Skönsång av guldhjältarna.

Det kändes skönt att sedan bara gå ut på den nu folktomma arenan igen och fundera igenom vad som egentligen hänt. Varför nådde Kalmar FF ända fram just i år? Varför går det så bra trots att KFF tappar spelare efter spelare ut i Europa? Vad är Nannes recept? Var är sportchef Ström? Vad händer nu? Hur kommer det att gå nästa säsong? Ska jag åka till Kalmar i morgon och fira? Vad skönt det är att vara svenska mästare!

Ja, det var härligt att bara unsupa atmosfären utan att bli störd liksom. bara tre yra fans och jag hade dröjt oss kvar i ensamheten med våra minnen av säsongen 2008. En säsong jag aldrig glömmer.

3 supportrar + jag själv dröjde sig kvar sent.

Tog mig ut ur arenan fram till spelarbussen för att mötas av Kalmar FFs marknadschef, Staffan Roth, som gav mig en guldhalsduk och ett varmt handslag. Han såg lycklig ut där han stod Staffan. Som ett barn som nu äntligen fått möta tomten på riktigt.

En skön resan hem!

/Redaktören